 |
Hamrånge socken i Gästriklands nordöstra del med Hälsingland till gräns i norr. Skogs- och bergstrakt med många sjöar och mossar. Skärgården har flera större öar såsom Kusön utanför Axmarsfjärden. Lindön och Björnön utanför Hamrångefjärden, nu en insjö. Genom socknen rinner Hamrångeån. Vid åns utlopp låg Kyrkobyn, Bergs gästgivaregård, Bergby poststation, Vifors bruk och flera byar. Halva socknen ingick i Fideikommisset Axmar med Vifors och Viksjö, alla tre järnbruk. För övrigt fanns flera ångsågverk. Åkerbruket med boskapsskötsel var även av vikt, fisket mindre betydande. Lastageplatser fanns vid Axmars bruk och vid Axmars by. I socknen fanns ett bönehus.
Redan för trehundra år sedan hade Hamrångeborna en fisk och tre stjärnor som gemensam symbol. Det framgår av socknens sigill från 1685. Ett ännu äldre sigill från början av 1600-talet visar en fisk utan stjärnor eller andra figurer. Liksom många andra kommunvapen i våra trakter är Hamrånges sköld ritad av Brita Grep. Den fastställdes av Kungl. Maj:t 23 februari 1951.
|
 |
Hedesunda socken i Gästriklands sydöstra del, utmed och kring Dalälven som här brer ut sig i de insjölika Hedesundafjärdarna.
I söder och öster gränsar socknen till Västmanlands och Uppsala län. Marken är tämligen jämn, oftast skogklädd samt rik på småsjöar och mossar. Den långa Dalkarlsåsen löper i norr och söder genom socknen, bildar en ö (Ön) i fjärden och fortsätter på södra sidan. Den egentliga bygden ligger på den norra flodstranden. Näringarna var jordbruk och boskapsskötsel, någon jakt och fiske samt arbete för och vid de när belägna bruken, som ägde stora delar av socknen, nämligen Söderfors, Gysinge, Älvkarleö, Forsbacka och Mackmyra bruk. Utom en såg vid Brunn förekom endast småsågar. Poststation och gästgivaregård fanns i Hedesunda by vid Dalälven.
Trots motivvalet är det inte Årsunda som representeras av den här färgglada vapenskölden. Nej, det är Hedesunda som redan 1656 hade ett sockensigill som såg ut ungefär på det här sättet. Den moderna varianten med stjärnor, åror och roddbåt har ritats av Hans Schlyter i mitten av sextiotalet. Vapnet fastställdes av Kungl. Maj:t 29 juni 1964.
|
 |
Hille socken som i söder gränsar till Gävle och i öster till Bottniska viken, där Eskön, Iggön och många småöar tillhör socknen. Västra delen är bergig men för övrigt är denna skogstrakt tämligen jämn. Mest bebodd är socknen i sydväst och söder där Testeboån drev Oslättsfors bruk och sågverk, Åbyggeby sågar, Fors kvarn och såg samt flera verk vid Stigslund. Genom östra delen löper en sandås som söder om Dalälven bär namnet Dalkarlsåsen. Vid kusten låg Hilleviks masugn och sågverk samt lastageplats. Det fanns även flera andra sågverk. Jordbruket med boskapskötsel var huvudnäring. Bland binäringarna är att nämna strömmingsfisket. Inom socknen fanns fem skolhus och vid Oslättsfors ett kapell.
I över fyrahundra år har Hille haft ett kvinnoporträtt som symbol. Redan 1681 fanns hon med i socknens sigill. Bilden påstås föreställa jungfru Hilleborg som enligt legenden både byggde kyrkan och gav socknen dess namn. Den 18 december 1964 fastställde Kungl. Maj:t vapnet för Hille kommun. Förslaget hade ritats av Hans Schlyter och betecknas av heraldikern Bror Jaques de Waern som "Sveriges sexigaste kommunvapen". Hille kommun slogs ihop med Gävle 1 januari 1969.
|
 |
Järbo socken bildades på 1860-talet av Ovansjö sockens nordvästra del vid gränsen till Dalarna. Genom socknen rinner Jädraån, utmed vilken de flesta gårdarna är belägna. Norra stambanan gick genom hela socknen och hade vid ån Järbo station, samt post- och telegrafstation. Bergig skogstrakt med jordbruk, skogsskötsel och bruksrörelse till huvudnäringar. I Järbo by fanns hammare, hytta, kvarn och såg. En större kvarn fanns i Finnäs. Viktigaste egendomen var Kungsfors bruk, som tillhörde Hofors bolag, med sågar och flera hemman. Inom socknen fanns två skolhus.
Järbo kommuns blåvita symbol har ritats av Brita Grep och fastställdes av Kungl. Maj:t 18 november 1966. Motivet är hämtat från Övre hammarens stångjärnsstämpel i Järbo. Märket användes från 1700-talet till hammarens nedläggning 1878. Järbo ingår sedan 1 januari 1971 i Sandvikens kommun.
|
 |
Ockelbo socken gränsar i norr till Hälsingland och i väster till Dalarna. Norra stambanan gick genom socknen i norr och söder samt hade vid kyrkobyn stationen Ockelbo, som även var post- och telegrafstation. Bysjön i socknens mitt vid kyrkan upptar Moån, Åmotsån och Viån samt avrinner genom Testeboån till Bottniska viken. Andra vattendrag är Gopaån och Jädraån. Kring Bysjön fanns den största odlade bygden. För övrigt är landskapet bergigt och skogrikt. Näringarna var åkerbruk och boskapsskötsel, skogshantering och bruksdrift samt någon jakt.
Största egendomen var Vi, huvudgård i det så kallade Ockelboverken. Här i socknen låg Vi bruk och Brattfors bruk, Åbro och Jädraås masugnar, Lundfors och andra sågar.
Några hemman ägdes under Axmar, ett par under Oslättsfors. Utom de nämnda märktes följande verk: Mörtebo, Ulvsta, Åbyggeby, Lenåsens, Mo, Strömsveds och andra sågverk, Sunnanås gjuteri, flera stora kvarnar. I Ockelbo by fanns sparbank samt gästgivaregård. inom socknen fanns elva skolhus och ett bönhus.
Sköld genom granskura kluvet i silver, vari tre stolpvis ställda gröna ringar och grönt, vari stolpvis ställd smideshammare i silver.
Ockelbos vapen är nyskapat. Det bygger till stor del på ett förslag från Per Andersson i Mjölby. Han ville med skuran hänvisa till skogar och skogsbruk. Tre kulor, i förslaget blå, syftade på Gästriklands landskapsvapen och på de tre församlingarna Åmot, Lingbo och Ockelbo. Under diskussionerna med kommunens företrädare ändrades kulorna till ringar och deras färg till grön. Dessutom tillades hammaren som en syftning på ortens järnhantering.
|
 |
Ovansjö socken socken där norra stambanan och Gefle-Dala järnväg korsade varandra vid Storviks station. Den förra hade även station i Åshammar, den senare vid Kungsgård. Alla tre hade även post- och telegrafstationer. Från Dalarnas gräns löpte genom socknen Storån till Storsjön, som även upptar Hoån. Vid Storsjön och den närliggande Näsbyggesjön brer sig fruktbara slätter ut och de allra flesta gårdarna finns i denna del av socknen. I nordväst höjer sig landet och mot stora skogsområden. Bruksrörelsen och annan industri var mycket betydande vid sidan av jordbruket.
De mest framstående var de bruk som tillhör Hofors bolag såsom Hammarby bruk med valsverk, Kungsgårdens valsverk, Urfors bruk, Åttersta masugn, Hammarby, Bro och Åttersta kvarnar. Betydlig jordegendom tillhörde detta bolag.
Under andra ägare löd Bro hytta, Valls, Hosjö, Åsens och Åttersta hamrar. See såg och kvarn, Lövås såg. Åsens, Gavelhyttans, Nors och andra kvarnar. Storviks tegelbruk.
Ovansjö by hade tingshus och sparbank. Vid Storvik fanns tingställe, apotek och hotell. Socknen hade nio skolhus.
Varför Ovansjö socken representeras av en hjort och nio blommor är det väl ingen som riktigt vet. Men redan i socknens äldsta sigill från 1627 fanns ett hjortdjur avbildat. Och i ett senare sockensigill från 1685 återkom hjorten, nu gående bland blommor. Vapenskölden med hjorten och blommorna blev fastställd som officiell symbol för Ovansjö kommun av Kungl. Maj:t 16 december 1949. Från 1 januari 1971 ingår Ovansjö i Sandvikens kommun.
|
 |
Torsåkers socken kring norra stambanan och Gefle-Dala järnväg. I väster och sydväst gränsar socknen till Dalarna. Socknen är i allmänhet en bergstrakt med mycken malmrikedom och skogstillgång. Bebyggelsen förekommer företrädesvis vid nejderna vid vattendragen, Hoån, Hästboån och i öster sjön Ottnaren i vilken Gammelstillaån mynnar.
Det betydligaste verken var Hofors bruk med Robertsholm och Montrose med sågar samt Kratte masugn, Gammelstilla bruk med Skommarhyttans masugn och sågar, Edske masugn och några tegelbruk och kvarnar. Jorden ägdes till största delen av de stora bruksbolagen.
Torsåkers station var även post-och telegrafstation. Hästbo och Robertsholm var post- och telegrafstationer, Tjärnäs poststation. Inom socknen fanns tio skolhus och två bönhus.
För Torsåker fastställdes aldrig något vapen.
|
 |
Valbo socken närmast väster och söder om Gävle, från Bottniska viken i nordost till Gästriklands Storsjö i väst. På sydöstra sidan gränsar socknen till Uppsala län. Marken är jämn och odlad. Skog förekommer på de flesta håll. Från Gävle löpte järnvägen genom socknen till Falun med stationerna Valbo och Margretehill, till Uppsala med stationen Harnäs strax utom socknens gräns, medan banan Gefle-Ockelbo berörde socknens nordöstra del. Valbo järnvägsstation var även post- och telegrafstation. Margretehill var även post-telegrafstation. Industrin var betydande med Forsbacka järnverk, Mackmyra och Tolvfors järnbruk, Östanbäcks ullspinneri, vidare sexton sågar, tjugo tegelbruk och flera kvarnar. Inom socknen fanns sju skolhus, ett barnhem och ett sjömanskapell.
När de styrande i Valbo redan visste att kommunen skulle slås ihop med Gävle bestämde de sig för att kosta på ett eget kommunvapen. Det ritades av heraldikern Bror Jaques de Waern och visar tre härdar, symboliserande järnbruken Forsbacka, Mackmyra och Tolvfors. Motivet bygger delvis på en gammal bruksstämpel från Tolvfors föreställande en låga och ett berg. Vapnet fastställdes av Kungl. Maj:t 14 maj 1970 endast sju månader innan Valbo upphörde som egen kommun.
|
 |
Årsunda socken sydväst om Gefle, begränsad i norr av Storsjön, i nordväst av sjön Ottnaren. Marken är jämn och till största delen sandig och moig. Vid Storsjön är marken delvis sank med kärr. Skog förekommer allmänt.
Många hemman ägdes under Forsbacka, Gammelstilla och Hofors bruk. Kyrkobyn med poststationen Årsunda låg vid Årsundaviken av Storsjön nära Sörby gästgivaregård. Skjutsanhalter var Västanhede och Främlingshem. Utom Sjöhagsgruvan fanns några kvarnar, ett garveri och flera små sågar. Socknen hade fyra skolhus.
Liksom flera andra kommunvapen bygger även Årsundas på ett gammalt sigill. Sockensigillet från 1682 visar en kvarnsten, en kilhacka och två föremål som inte går att identifiera. Motivet syftar på den bearbetning av sandsten som tidigare förekom i trakten. Det moderna vapnet, som tecknats av Brita Grep visar en kvarnsten och två kilhackor. Det fastställdes av Kungl. Maj:t 1 april 1966 och användes till 1 januari 1971 då Årsunda kommun slogs ihop med Sandviken.
|
 |
Österfärnebo socken i den sydligaste delen av länet vid Dalälven och gränsen till Kopparbergs och Västmanlands län. Dalälven brer här ut sig till Färnebofjärden. Kring Fängsjön låg kyrkobyn med poststationen Österfärnebo. För övrig har denna skogstrakt vidsträckta hedar och mossar samt berg mot gränsen till Dalarna.
Största egendomarna var det tre bruken Gysinge, Grönsinka och Oppsjö (Stålbo) alla med sågverk. Åtskilliga andra verk fanns, såsom Gysinge och Österänge tegelbruk, Gysinge och Kvarnbo kvarnar, Ulvsbo smedja och flera sågar. Vid Rödäng fanns järngruvor. Skjutsanstalter var Gysinge och Stålbo, den förra även poststation. Socknen hade fyra skolhus.
Det kan vara svårt att se vad Österfärnebos gulröda symbol egentligen föreställer. Rätt svar är ett sakramentsskåp i kyrkan där nattvardskalkar och andra heliga föremål förvaras. Vapnet är ritat av Hans Schlyter och fastställdes av Kungl. Maj:t 14 maj 1965. Men motivet är betydligt äldre än så. Skåpet fanns avbildat i socknens sigill redan 1682 enligt handlingar i landsarkivet. Sedan 1 januari 1971 tillhör Österfärnebo Sandvikens kommun.
|
 |
Gävle stad vid Gavleåns utlopp i Gävlefjärden av Bottniska viken. Länets residensstad och Gästriklands enda stad. Den betydligaste och äldsta staden i norrland, omtalad i början av 1400-talet. Här möts de viktiga järnvägarna från Falun och Uppsala. Ångbåtsskommunikationerna med såväl Stockholm och sydligare orter som med norrut befintliga platser var tät och regelbunden. Det gynnsamma läget gjorde den forna fiske-och handelsplatsen till en av Sveriges största städer. Efter en eldsvåda 1869, som härjade den förnämsta delen norr om ån, var Gävle nu en vacker och särdeles välbyggd stad med talrika stora nybyggnader. Endast södra sidan hade oregelbundna trånga husrader.
Av allmänna inrättningar och byggnader var det på södra sidan vid ån belägna slottet nu länsresidens och på den norra sidan belägna kyrkan, de enda äldre byggnaderna av betydenhet. Vidare Rådhuset, Teatern, Frimurarlogen, en flickskola, Gävleborgs enskilda bank, Gävle bank, sparbanker, hypoteksföreningen, börsföreningen, järnvägsstationer, tullkammare, lotsstation, postkontor och telegrafstation.
Förutom läroanstalter som allmänt läroverk, navigationsskola, högre flickskola och andra, fanns en mängd inrättningar, sådana som bildningsföreningen, stor arbetareförening, sjömanshem och ynglingaförening.
Tre tidningar utgavs också.
På det religiösa fältet fanns det Waldenströmska stora Betlehemskapellet, Norra Missionshuset, Metodistkyrkan och Elimskapellet, Katolska kyrkan och Strömsbro missionshus.
Flera större hotell och restauranger samt gästgiveri och liknande inrättningar förekom.
Staden var framförallt handelsstad. Handeln omfattade huvudsakligen trävaror och malm. Införsel av livsförnödenheter, specerier och andra varor av vikt för Dalarna och Norrland. Sjöfart, skeppsbyggeri och fiske var även av stor betydelse, det senare i synnerhet vid fiskeläget Bönan vid norra sidan av Gävlefjärden. Manufaktur drevs delvis i förstaden Strömsbro vid spinnerier och väverier. Vidare fanns järngjuterier med mekaniska verkstäder, snickerifabriker, fajansfabrik, kemisk-tekniska fabriker, tobaksfabrik och kvarnar. Staden var tingsställe för omgivande tingslag. |
